måndag 30 mars 2015

Det här med att repa upp...

I början av året satte vi på Garnbollen igång med en knit-a-long, eller KAL som proffsen kallar det.
Vi valde en superfin kofta som heter Caramel som man kan variera i en mängd färger och variationer!

Koftan Caramel av designern Isabell Kraemer


När jag kommit till under ärmarna uppstod en diskussion om man skulle fortsätta att öka för att få det fina hålmönstret. Jag tyckte det såg så snyggt ut att jag valde att fortsätta att öka. Du som är en van stickare kan säkert lista ut vad som hände sen... 

Koftan blev VÄLDIGT vid och jag fegade ur och började kompensera genom att fortsätta sticka hålmönstret, men ta in maskor istället, vilket tillslut gav koftan formen av en ballong- inte bra! 
Jag fortsatte dock att sticka i min enfald, och även maska av. Så där stod jag nu med en ballongformad kofta med lite för många ränder och lite annat smått och gott som var fel. Jag vill även nämna att det säkert var 500 maskor på mina stickor innan den var avmaskad, så det var inget litet projekt direkt...

Min kofta innan repning. Lägg märke till det snygga hålmönstret!


Jag tittade på koftan.
Koftan tittade på mig.

Jag sa, nej!
Koftan sa, jo!
Och sedan var det bara att repa upp skiten.

Till saken hör att jag har en underbar kund som är fenomenal på att repa upp. På ett av våra allra första stickcaféer satt hon och stickade på en sjal (en Color affection tror jag att det var). Hon var nästan klar med den (det är en ordentlig sjal kan jag lova!) sa hon; näpp! det här blev inge' bra! 
OCH SÅ REPADE HON UPP DEN! 

Jag trodde jag skulle få en hjärtattack på fläcken! Hela den där fina, stora sjalen!

Men hon lärde mig något den där kvällen. När jag uttryckte min oro (det lät nog mest: gahh!) sa hon till mig dessa kloka ord: Vad är det för mening med att göra något om man inte är nöjd med det?

De orden har följt mig sedan dess och med bilden av henne som lugnt repade upp sin sjal i hjärnan, satte jag mig bekvämt tillrätta och började repa upp.
Efter den initiala paniken började jag känna att det var ren meditation och när jag var klar var det som att jag åter fylldes med inspiration och det kändes kul att sticka om den, för jag visste ju att nu hade jag en ny chans att göra det bra!

Nu har jag stickat om kroppen på koftan och jag har bara ärmarna kvar innan den är klar och gissa vad? Den är jättefin! 
Och bäst av allt- jag är nöjd!

Ps! Du hittar vår knit-a-long på www.facebook.com/caramelkal






Inga kommentarer:

Skicka en kommentar