Utbrändhet och handarbete

Hej!

Hoppas att du har det bra i julruschen och att du inte stressar för mycket. 

När vi öppnade Garnbollen gjorde lokaltidningen Mitt i ett reportage om oss och hur handarbete hjälpte mig tillbaka till hälsa. Nästan varje dag kommer det in människor och berättar att de läst artikeln och hur inspirerade och glada de blev. Många undrar också och vill veta hur det hände, hur jag tänkte och gjorde. Julen är ändå en tid för reflektion och för historier. Så därför tänkte jag ta en liten stund och berätta lite mer om Garnbollens historia.

Det var en gång en tjej som jobbade lite för mycket, som hade lite för mycket krav på hur livet borde vara. Och så för lite mer än ett år sedan gick den tjejen in i väggen. Med buller och bång. Ordentligt. Så där som man läser om att det kan gå till. Precis så.

Ena dagen var hon en fullt fungerande människa med barn, man, hus, jobb och en ständigt ringande telefon. En månad senare var hon en spillra som inte orkade hämta barn på förskola, sov ca. 20 timmar om dygnet, ett äktenskap som knakade i fogarna och utan jobb (eftersom hennes arbetsgivare lägligt nog lade ner hennes tjänst efter ett par veckor av sjukskrivning). Hon gick sönder i tusen miljarder bitar. 

Jag brukar tänka att ödet sedan klev fram och kastade de där tusen miljarder bitarna i luften och förtjust tittade på hur bitarna föll till marken huller om buller och hur jag springer omkring och förtvivlat försöker rädda de bitar som fanns kvar av mig. Som att det inte räckte med att jag gått sönder. Jag var tvungen att gå sönder lite till.

Jag har handarbetat så länge jag kan minnas. Sytt, virkat, stickat, broderat, knåpat, pysslat. Arbetat med händerna. Härmat mamma som är en riktig handarbetare. Suttit bredvid henne i soffan och gjort om, och om igen tills det suttit. Tills jag lärt mig. Stickat när jag varit glad. Stickat när jag varit ledsen. På föreläsningar, på tunnelbanor, på flygplan, när jag bodde utomlands ett par år.

Jag minns inte när det hände men någon gång under de sista åren slutade jag handarbeta. Först var det att jag fick barnen, sedan ett arbete som tog mer och mer tid och ork och mitt i det fick handarbetet inte plats antar jag.

Det första min mamma gjorde när hon fick veta att jag kraschat var att sätta ett par stickor och garn i händerna på mig och sa: Här, sticka! 

Och jag började sticka. 

Och sticka. 

Och virka. 

Och virka lite mer. 

Och sen brodera lite.

Och jag mådde bättre! 

Mycket bättre! 

Handarbetet var det som fick mig att hitta vägen tillbaka. Att hitta hopp igen. 

Det finns gott om forskning som visar att handarbete är gott för själen och psyket. När du använder dina händer på det viset sker någonting magiskt som sänder ut signaler till våra hjärnor att detta är gott. Kroppen reagerar genast och skickar ut signaler som stimulerar belöningssystemet. Pulsen går ner, hjärnan kopplar ur, kortisolnivåerna går ner och vi mår bättre. Det är någonting i det taktila som triggar hjärnan och kroppen att helt enkelt varva ner. Det finns ett gammalt brittiskt ordspråk som klokt nog säger: Occupying your hands, leaves your mind free to wander. 

Många upplever känslan av nedvarvning inte bara när det gäller handarbete, utan även i samverkan med djur och att påta i trädgården och det finns flera behandlingsformer för utmattningssyndrom (som utbrändhet ju faktiskt heter) som fokuserar på just arbete med djur eller trädgård. För mig blev handarbetet en väg ut. Ett sätt att kanalisera det jag kände i något fast, rejält. Något som var på riktigt. 

Det sägs att det aldrig blåser i stormens öga. Och det är min erfarenhet att det är ofta är när livet stormar som värst som man tar de klokaste besluten. 

Plötsligt, när det blåser som allra mest, infinner sig den där känslan av totalt lugn och man ser saker tydligt. Kanske för att man ändå tappat allt man trodde betydde något och att man är fri att hämningsfritt ta en titt på sitt liv och fundera på hur man verkligen vill ha det. Så när det stormade som allra värst tog jag mig en funderare på vad jag ville göra.

Det var en handarbetstidning från Expressen eller Aftonbladet och jag fick syn på en bild på en virkad dammsugare och jag minns att jag tydligt tänkte: hur svårt kan det vara att öppna en garnbutik? 

Så föddes idén om en handarbetsbutik som inte bara sålde garn, utan som även erbjöd kurser och som skulle vara en mötesplats för handarbetstokiga som mamma och jag. 

Min mamma hakade genast på idén och vi satte igång att leta efter en lokal och göra de förberedelser vi behövde göra för att sätta igång. Och under ett par månader jobbade vi hårt för att förverkliga vår dröm. Den drömmen var det som höll mig vid liv. Som fick mig att ta mig upp på morgonen och att kämpa på. Den som fick mig att åter hitta glädje i livet och vilja må bättre. 

Och så en magisk dag i april i år öppnade vi dörren till vår alldeles egna garnbutik! 

Det är klart att det inte är någon dans på rosor eller att vi efter det levde lyckligt i alla våra dagar. Som småföretagare är det inte precis som att vägen ligger färdigasfalterad och klar framför dig. Det kommer att dröja innan jag blir helt frisk igen. Och det finns dagar när jag tänker att jag med glädje skulle tacka ja till vilket jobb som helst där jag inte behövde jobba lika hårt och kanske komma hem lite tidigare om kvällarna. Men varje dag när jag öppnar tackar jag min lyckliga stjärna att jag får vara med om detta. Det räcker med att en kund kommer in och säger hur trevlig vår butik är eller hur glada de blir av våra stickcafeér så väger det upp allt. Eller när en kund kommer in och visar det färdiga resultatet av ett projekt som hon eller han kämpat med ett tag. Eller när nya vänskapsband knyts i vår butik. Det är en svårslagen känsla och gör vägen värt målet.

Det finns ingen quick-fix för livet. Ingen manual eller beskrivning man kan följa. Jag tror att det jag lärt mig allra mest efter det här året är att du måste vara ödmjuk inför livet och att känna tacksamhet. Att bitterhet inte är produktivt och tar dig bara till återvändsgränder. Att ibland är ett par stickor och känslan av garn mellan dina fingrar det enda ankare du har. Och det är ok. 

Och med det önskar vi på Garnbollen alla en god jul och ett riktigt gott nytt år, fylld med hälsa och handarbete!